och jag vaknar och solen lyser in på michels rygg
vackraste
han sover och jag väcker honom inte
men jag måste vara vaken för när jag sover kommer allting tillbaka
det är snart tre år sen
och min kropp vaknar som en klocka varje vintervår
den smärtar och river längs musklerna och talar om för mig att jag inte får slappna av
jag vill promenera
jag vill promenera
jag vill gå bort ifrån allting som håller mig fast på det här klyschiga sättet
jag står under magnifik blå himmel
ett ljus som spelar piano över asfalten
jag går så fort jag kan jag springer nästan
men jag känner ingenting
jag vet inte vart jag ska gå
och när jag står still väller det fram med flodvågskraft
jag har henne inte längre
jag är ensam i det här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar