KRÄKLEK

jag blir så frustrerad.
det finns oändligt många vackra texter att läsa, så mycket jag vill se, höra, stryka händer över milt papper, andas in trycksvärta, blunda men fortsätta läsa ändå
jag vill prassla med styva omslag, sträckläsa små historier som är så väldigt mycket större än sitt fomat, ligga mot den stickiga mormorsfilten och ha ögonen uppspärrade för att inte missa en endaste stavelse, en enda bild
allt detta
och så måste jag ta tag i något så fruktansvärt ointressant
något så platt, fult, statiskt
jag vet inte hur jag ska kunna övertyga mig själv om att det är värt min tid, förutom det faktum att jag gör det för någon annan
det skulle väl vara det
men hur länge kan man fortsätta att bara göra saker för andra
och det handlar inte bara om estetik, jag är inte alls elitistisk gällande det här
det handlar om att uthärda något som känns som en plåga för ögonen, för huvudet
och hur trött jag blir på andra människors eviga gnällande om stor bokstav och punkt
jag har lust att slå dem över pannan med svenska skrivregler och skrika att det spelar ingen roll hur grammatisk korrekt du är, du kommer ändå aldrig kunna få mig intresserad
det handlar inte om det

så är det väl idag.