WHEN WE WERE WINNING

årets bakisdag (hittills) gick av stapeln igår, det var inte nådigt. förstår mig inte på min kropp, har jag åldrats tio år helt plötsligt eller är det något seriöst fel på mig? jaja. jobbade på under, pendlade mellan sjuklig huvudvärk och bisarr ryggvärk, ville typ dö. dagens high point var nog när ett litet barn kom in i butiken och BAJSADE PÅ SIG vilket resulterade i illamående också. yes.

idag känner jag mig lullig, men det beror inte på alkohol utan mina käraste voltaren- och citodontabletter - om bakisdagen var igår så är ischiasdagen idag. kan inte böja mig, kan inte stå still, måste ligga/långsamt vagga fram. varför är det så mycket fel på mig?!

om tio minuter åker jag i alla fall till stureby för att fira finaste lilla love-lo som fyllt fyra! tiden går superfort, verkligen. han får fina böcker och självlysande stjärnor att sätta i taket av mig, jag hade själv blivit glad för den presenten. hehe.

tänker på mamma hela tiden. eller, det gör jag ju annars också, men just nu är det hela mer outhärdligt än det vanligtvis är. jag undrar varför. tycker också att det är märklig när människor tänker att när någon varit död tillräckligt länge så känns saker normala och som vanligt igen. detta är falskt. ingenting blir egentligen bra eller okej, men det blir enklare med tiden att leva i detta nya läge. liksom.