PARKERAD

okej, vet inte hur länge denna eufori jag nu känner will last - men såhär var det:

imorse gick jag upp i den arla morgonen för att laga frukost åt barnen, och tog då med mig min bästa, vackraste kompanjon célèste ned till köket. ställde henne på köksbänken, rostade smörgåsar och började koka vatten till kaffepressen. när barnen fått sin frukost skulle jag, medan jag lyssnade på nyheterna, bara pressa ned kaffefiltret till botten av kannan och sen dricka en kopp i stilla ro.

då. exploderar. kannan. och. stänker. kaffe. över. hela. min dator.

jag får panik, viftar med armarna, ställer datorn upp och ned, stänger av den, torkar hetsigt med hushållspapper (både pannan och datorn), svär och ber samtidigt. the horror! barnen sitter helt dödstysta vid bordet och förstår att det liksom inte är läge att be om en till macka, thanks for that.

well. resten av dagen har datorn stått upp och ned vid ugnen för att torka ut diverse fuktigheter och för att kanske kunna häva ut lite sump genom springorna på tangentbordet... som fram tills nu vägrat att funka. pekplattan har även den betett sig väldigt märkligt, högerklickar hela tiden till exempel. och så nu - nästan alla tangenter funkar igen?! fortfarande döda är capslock, tab-tangenten, fn och typ alla dom där som sitter längst ut till vänster. pekplattan funkar igen? vet som sagt inte alls hur länge det här kommer att hålla i sig, om jag kommer kunna blogga mer eller skriva mer på mina projekt eller nånting tills jag kommer hem och kan lämna célèste till macdoktorn. pluttan.

har dock inte lika mycket panik som jag trodde att jag skulle få? är vuxen nu?! kanske snarare har lärt mig att prioritera. det finns mer fysiskt och psykiskt jobbiga saker än att en dator går sönder (även om detta ting är det dyraste jag äger och som jag kanske inte kommer ha råd att laga eh) - och jag ORKAR inte bli ett nervvrak över detta.