alltså min prestationsångest.
vem har jag fått den av? den är ej önskvärd i alla fall. den hindrar mig från att bara, som förut (eller i den flesta fall), sätta mig ner och skriva/tänka/läsa/producera utan förbehåll. känner mig helt plötsligt nervös för akademiska rum oavsett takhöjd och golvyta och jag... velar. VELAR. jag som alltid varit kompromisslös inför mina egna texter. detta är inte okej.
jag ska skriva ett paper om systerskap.
jag ska leta efter systerskap och upplevelsen av systerskap/feministisk solidaritet hos bell hooks, uma narayan, sara ruddick, chandra talpade mohanty och rosi braidotti.
jag ska undersöka hur möjliga stora- och lillasysterskap konstrueras och hur man, rent teoretiskt och historiskt sett, skulle kunna använda sig av systerskap som en emancipatorisk idé - globalt.
jag fattar inte hur jag vågar.
jag tycker det känns läskigt och utmanande och obehagligt. ett "systerskap" förutsätter någonting essentiellt, kroppsligt och/eller erfarenhetsmässigt som gör att det alltid är någon som blir exkluderad.
jag tycker inte att det går att homogenisera "ett systerskap".
jag vet inte riktigt vems tår jag kommer att trampa på.
jag hatar ibland att vara vit medelklass.
jag vet inte varför jag valde det här temat. vet inte varför systerskap känns så viktigt för mig. kanske för att jag längtar efter ett eget.
jahaja okej. nu ska jag försöka sluta vara nervös. jag ska bara s k r i v a lite, herregud, det har jag ju gjort i tusen år.
4 kommentarer:
mar uppmanar: SKRIV!!! om det blir "fel" så kommer det förhoppningsvis kritiseras (av dig själv när du läser det igen eller av någon annan) och då kan du ta ställning till det -> OCH BLI ÄNNU BÄTTRE!
systerskapet är så vansinnigt viktigt, det är det enda vi har som kan hållas från allt det andra, det andra som handlar om det andra, det "normala", det som ses på med en mans ögon. Därför ska man känna ansvar inför systerskapet, du är bäst, du känner ansvar inför systerskapet, det är bra!
/maja
ni är bra ni, tjejer. och jag förstår precis vad du menar maja, men det ÄR problematiskt rent intersektionellt med hur man ska teoretisera systerskap. vem kan och får vara med? vem räknas till "kvinna"? VEM och VAD är "den andra" i förhållande till "den första"? det var ett tag sen simone de beauvoir skrev om det andra könet, och sen dess har ju en hel del kategorier tillämpas till hennes (väldigt homogena) begrepp "kvinna". alla som är kvinnor, är inte "kvinnor", om du förstår vad jag menar. därför min angst. även om jag känner så starkt för ett eventuellt systerskap. för att jag själv behöver den bekräftelsen av likasinnade i en patriarkal kukvärld. men ska jag, mitt förkroppsligande av "kvinna" vara det som sätter normen för ett systerskap? har jag den rätten?
Vi jobbar på systerskapet!!! /S
Skicka en kommentar