torsdag 16 februari 2012

THE QUEEN OF THE NIGHT



jag är fem år och har precis hört whitney houston sjunga I will always love you för första gången. jag minns att jag satt i sängen med min älskade flodis tryckt mot bröstet (som jag fått av pappa bara några månader tidigare), och låten tonade ut från min storebrors kassettradio. detta blev upptakten till min whitney-romans.

jag är sju år och pussar min whitney-affisch som sitter över sängen godnatt varje kväll. lyssnar på soundtracket till body guard (som jag inte fått se än) i min freestyle. älskar omslaget till kassettbandet.

jag är nio år och sitter uppkrupen i vår bruna skinnsoffa, tuggar på knogarna. body guard går på teve och jag är egentligen för liten för att se den, men jag får vara uppe för mamma. blundar när den läskiga, vithåriga mannen spöklikt ljudar "noooo, noooo, noooo". sitter cirka fem centimeter från teveskärmen när whitney sjunger I wanna run to you och queen of the night. gråter när whitney sjunger jesus loves me på verandan i kevin costners pappas hus. när filmen är slut vill jag se den igen, och igen och igen. tur att vi spelade in den på vhs! några veckor senare har vi småstjärnorna i skolan, jag är whitney (iklädd svart sammetsklänning och en vit fjäderboa) och mimar för allt i världen. känner mig fantastisk.

jag är tolv och står i mitt rum med tiffany. vi spelar in oss själva när vi sjunger på mammas kassettbandsfickminne. låten är when you believe och tiffany är mariah, jag är whitney. såklart.

jag är fjorton och lyssnar bara på svensk och brittisk punk. BARA. och whitney. alltid. hon är liksom en egen kategori. my love is your love-plattan och debutskivan whitney houston ligger alltid i mitt randiga cd-case.

jag är sexton och ser whitneys intervju med dianne sawyer på min brors dator, han har laddat ner programmet i fyra olika klipp. jag blir alldeles kall när jag hör hur hon pratar, när jag ser hur hon verkar må. min bror sa att "shit hon är helt drogad, hon lär ju dö snart" och jag hummade något bekräftande, men tänkte att det är inte sant det är inte sant.

jag är 24 år och står på en inflyttningsfest i kärrtorp, jag och några av mina bästisar står och dansar när någon ropar att "WHITNEY HOUSTON ÄR DÖD". jag stänger av musiken, tror inte på det. linnéa börjar gråta. jag med. tänker fortfarande det är inte sant, det är inte sant. men det är sant. min älskade, häftigaste, mest fantastiska barndoms-tonårs- och vuxenidol finns inte mer. hon har somnat i ett badkar på ett hotellrum. jag blir så jävla ledsen när jag tänker på det, och så fruktansvärt jävla ARG när jag tänker på att hennes hemska, äckliga, MISSHANDLANDE exman får leva och fortsätta tjäna pengar på hennes namn även fast hon inte längre finns. när jag tänker på medias hantering av hennes namn, hennes begåvning och utseende (som aldrig är relevant, någonstans) de senaste åren. jag mår illa, vill inte vara med. hemska jävla värld.

på festen spelas endast whitney-låtar till ungefär fyra på morgonen, sen går jag hem. vaknar nästa dag och har 38,6 graders feber och ont i hela kroppen. tänker att jag blivit sjuk av sorg. spenderar hela söndagen och måndagen till att se om body guard, mata youtube-klipp efter youtube-klipp med whitneys härliga, fantastiska röst, se intervjuer och gråta lite till.

I decided long ago
never to walk in anyone's shadow
if I fail, if I succeed
at least I lived as I believe
no matter what they take from me
they can't take away my dignity

because the greatest love of all
is happening to me
I found the greatest love of all
inside of me

hejdå whitney, tack för allting <3

PS. här är en väldigt bra text apropå whitney, media och nergörandet av kvinnliga röster. DS.

Inga kommentarer: