HÅLL MITT HJÄRTA, HÅLL MIN SJÄL. LÄGG MITT HUVUD I DITT KNÄ.

för exakt sju år sen satt jag i mammas och pappas bil på nynäsvägen, på väg hem från sjukhuset där jag varit hela dagen.

jag vet att jag grät så mycket att de mötande bilarnas helljus blev till suddiga bloss, men jag minns inte vad som spelades på radion. samma morgon hade det nästan varit som vanligt. vi visste ingenting än, även om natten hade varit kaotisk med en ambulans som plötsligt dök upp och en bår som tog upp hela hallen. jag somnade om efter att mamma och pappa åkt till akuten tidigt på morgon, oroligt. steg upp klockan sju, åt havregrynsgröt. borstade håret framför spegeln i hallen och mimade repliker från calderón som vi skulle sätta upp i skolan några veckor senare. jag satt på pendeltåget och memorerade scenerier när en av mina bröder ringde.

pappa vill att alla ska komma till sjukhuset. du kan gå av i skogås så hämtar någon dig där, vi ses snart. puss.

och vi la på och jag höll så hårt om mobiltelefonen att jag fick kramp i fingrarna. tåget hade precis lämnat hemfosa, det var långt till skogås. jag visste fortfarande ingenting, men förstod att nu skulle det snart hända något. min bror hade varit så mjuk på rösten, låtit så snäll. jag minns att jag började skaka, att jag började gråta så hetsigt att jag inte kunde kontrollera min andning. jag höll för munnen, för ansiktet, alla i vagnen vände bort blicken. i jordbro tog till slut en kvinna mig i handen. gav mig en näsduk. frågade varsamt hur det var med mig. jag kunde inte svara, minns jag, men nickade liksom åt henne. gick av i skogås på darriga ben och mötte upp min äldsta brors höggravida flickvän och hennes familj. vi satte oss i en liten, liten bil med rutig klädsel på sätena och åkte till huddinge. det är konstigt hur jag minns detaljer.

när jag klev in på avdelningen satt min mellersta brors flickvän (som även hon var höggravid) på huk utanför ett rum. hon tittade upp och såg på mig, helt grå i huden. hon reste sig genom att liksom klänga sig fast vid mig, kramade mig med hårda armar, klofingrar. viskade att alla satt därinne. jag öppnade dörren och gick in.

min pappa.

mina bröder.

allas armar, händer, våta kinder, brutna röster, uppspärrade ögon, oseende ögon.

och så mamma.

som redan sov. som redan var på väg någonstans med djupa, hackiga andetag. fastän vi bara igår hade legat i hennes säng och läst DN tillsammans. ätit våfflor i köket. sett på tv på kvällen. kramats godnatt.

det går inte riktigt att beskriva timmarna som följde. eller det går, men jag orkar inte hitta orden. det är för stort. sex och en halv timme, ungefär. sen tog allt slut. bara en sista inandning, inget mer. så försvann fyrtionio år på bara någon minut och ingenting gick att rädda. jag vet att jag låg bredvid henne och lyssnade på hennes hjärtslag, de tystnade senare än andningen. jag la näsan mot hennes hals och grät och viskade men kunde nog inte förstå vad som precis hänt.

mina bröder åkte hem till sorunda innan jag och pappa. de handlade grekisk mat på vägen, vet jag att de sms:ade om. jag ville inte lämna sjukhussalen men blev till sist mer eller mindre tvingad, om vi inte åker nu kommer vi aldrig kunna åka, älskling. vi gick långsamt genom korridoren, ut till garaget. det var kallt. i bilen pratade vi nästan ingenting. jag minns att jag tänkte att nu skulle allting ändras, att nu skulle ingenting vara som vanligt. men jag tror inte att jag förstod någonting då heller.

det är sju år sen nu, nästan på minuten och jag vet inte om jag förstår någonting än, om jag ska vara ärlig. jag vet inte hur jag ska förstå det här.

min mamma. min älskade, finaste, starkaste person.

jag önskar så att vi hade fått mera tid.

jag önskar så att du var här.